Kungshamn och Kungsviken, ekonomiska centra under medeltiden

av Sven H. Gullman


Utmed hela bohuskusten påträffar man flera orter eller platser som har "konung" eller "kung" i sina namn. Då bortser jag från Kungälv i olika varianter från äldsta tid och framåt. De namn på Kung- som finns på Hisingen kan i vissa fall ha anknytning till den gamla fästningsstaden men knappast sådana norr därom. Kungsviken i Stenkyrka församling på Tjörn får inte förväxlas med det mera bekanta på norra Orust som skall behandlas utförligare i några artiklar. I Fjällbacka ligger Kungsbacken och nära Hamburgsund Kungsjöbod. Sundet mellan Fläskö och Florö heter Kungssund och Fläskös södra sida Kungsberget. Varför bär så många platser sådana namn? Bebyggelsenamn har ofta uråldriga anor och går i de flesta fall tillbaka på egenheter i terrängen. Men fiskeläget och församlingen Kungshamn har en historisk bakgrund som är värd att titta närmare på.

Gravarne, Gravarna eller Graverna?

För några tiotal år sedan var det sannolikt få som i dagligt tal angav Kungshamn som sin hemort, i varje fall inte fiskare. På båtarnas namnbrädor stod Gravarne. Det var också vad folk i regionen sade. Men inte överallt. I varje fall på Grundsund använde man formen Graverna. Intressant nog ser man Grafverna i litteratur tryckt 1885. Bakgrunden till namnet är det norska "grav" som innebär en fördjupning i terrängen. Enligt en äldre - felaktig - förklaring skulle Margareta Hvitfeldt ha anlagt en kyrkogård där för omkomna sjömän. Namnformen är det norska medeltidsspråkets dativ singularis av just "grav" som t ex "i eller på grafvenne". När språket utvecklades blev denna namnform kvar som beteckning på orten Gravarne. "Gravarna" kom ibland att användas som en riksspråkligt uppsnyggad namnform.

Gustaf Adolfs kapellförsamling

Det municipalsamhälle i Kungshamns socken som bildades 1894 hette Gravarne och Bäckevik. Bäckevik var det ursprungliga, medeltida fiskeläget Kongshamn. Vid det sista stora sillfisket under andra hälften av 1700-talet ökade den ekonomiska bärkraften hos fiskelägesbefolkningen och på flera håll anhöll man hos kungen att få bygga kyrkor och bilda egna församlingar. Genom 1771 års Hamn-Ordning blev detta möjligt. Gravarneborna var snabbast ute och fick redan året därpå Gustav III:s tillstånd att uppföra en kyrka, men det kom att dröja sju år innan den kom till stånd. Då var kronprinsen, den blivande Gustav IV Adolf, nyfödd, och som en erkänsla lämnade kungen sitt tillstånd att kalla församlingen Gustaf Adolfs kapellförsamling. Som bekant gick det mindre väl för Gustav IV Adolf, och efter hans avsättning1809 försvann han så småningom ur församlingsnamnet. Efter Kungshamn bildades kapellförsamlingar och byggdes kyrkor i snabbt takt på Lysekil, Klädesholmen, Rönnäng, Käringön, Gullholmen och - sist - på Grundsund. Men då, 1799, höll det ymniga sillfisket på att ta slut.

Varför heter det Kungshamn?

Med tanke på den koncentrerade förekomsten utmed bohuskusten av benämningar på Kung- kunde man förmoda att etymologin, dvs ordens härledning, skulle vara enkel av förklara. Så har det inte varit. I Svensk Uppslagsbok, band 17, tryckt 1950, medverkar två till synes kompetenta medarbetare vid ordet Kungshamn, Bertil Ejder och Ivar Moberg,, båda fil dr och den förstnämnde docent. Ändå läser man om namnet "Kongs - Hamn" att "dess innebörd är obekant". T o m en kapacitet som Hjalmar Lindroth (1878 - 1947), berömd språkforskare, var osäker. I "Bohusläns härads- och sockennamn" av år 1918 anar han att ortnamnet knappast är knutet till Gustav IV Adolf, men "vilken konung som avses … förmår jag inte avgöra". Eftersom de nämnda Ejder och Moberg stödde sig på Lindroth refererade de till dennes osäkerhet. Och ändå är förklaringen given. Under de medeltida sillfiskeperioderna var många utlänningar i farten och fångsterna exporterades. Vad vore naturligare än att också norske kungen ville göra sig förtjänster. Det upprättades ett stort antal tullstationer och Kongs - Hamn var en av de större.

En tillbakablick på Gravarne och "Grafvenne"

Rubriken på artikelserien utgår ifrån Kungshamn och Kungsviken. Avsikten är att sätta in de två orterna i ett större historiskt sammanhang. Det förra avsnittet var koncentrerat på Kungshamn och detta namns etymologi. Formen Gravarne som beteckning på fiskeläget är språkhistoriskt så intressant att det finns skäl att ägna ytterligare några rader åt det. Officiellt existerar numera inte maskulinum och femininum i det svenska språket, däremot i norskans bokmål och i nynorska. Där är tre genus fullt levande precis som i vårt landskap. Alla bohusläningar som behärskar sin regionala variant - det som i dagligt tal kallas dialekt - vet att de med modersmjölken på ett naturligt sätt har fått in känslan för dessa två genus. "Gravarne" kommer från dativ singularformen av "grav" som i det äldre språket blev "grafvenne". En bohusläning säger "e grav" och inte "en grav". Där framgår det klart att substantivet är femininum. I norskan heter det "ei grav". Bestämd form blir" grava" och inte det riksspråkliga "graven". På besök i Norge kan man utan vidare använda sådana former där. Man behöver inte skämmas för att på den norska sidan av Svinesund säga " e bru" i stället för " en bro". Men "grafvenne" då? Kasta en blick på psalm 124 i den nya psalmboken; nr 60 i den förra: "En jungfru födde ett barn i dag…" Där hittar man fortfarande "i markene", "i höjdene" och "på jordene". Gamla dativformer. Likheten med "i grafvenne" är påtaglig. Naturligtvis eftersom både mark, höjd och jord ursprungligen har feminint genus - liksom grav. Så är det också i tyskan: eine Mark, eine Höhe och eine Erde.

Kungsviken blev tidigt tullstation

Den språkhistoriska utflykten får nu ett annat mål. På norra sidan av Orust ligger Kungsviken. Också i det här fallet har forskare varit tveksamma om härledningen till namnet. En hypotes kastas fram: "Någon (norsk) konungs skepp kan ha befunnit sig (legat förankrade?) i viken". Men även tanken att Kronan haft en temporär tullstation här under sillfiskeperioder. Namnet är av gammalt datum År 1423 är formen "i Kunungx vikenne" belagd. I olika varianter dyker samma namn upp under resten av seklet. 1544 heter orten Kongzwig och 1665 Kongzwijken för att från 1811 och framåt benämnas Kongsviken. I Norge förekommer namnet Kongsvik på tre orter och i samtliga fall rör det sig om gamla tullstationer, något som även gäller för denna plats på Orust. Förresten ser man av formen "i Kuningx vikenne" att ordet "vik" också är femininum. Det regionala uttalet "Kongsviga" kan fortfarande höras. Liksom "Viga" för Rågårdsvik.

Sillfiskeperioder är kända från 900-talet

Mycket talar för att både Kungshamn och Kungsviken har en historia som är mycket gammal. Att namnen inte påträffas i urkunder på t ex 1200-talet behöver inte bestrida ett sådant antagande. De två orterna har ett läge som var för sig då kan ha bedömts som lämpligt för en etablering av viktigare tullstationer. Inget motsäger att de existerade också dessförinnan. Hur ofta gick sillen till utmed den bohuslänska kusten? På den frågan finns det ett vederhäftigt svar. Däremot kan ingen avgöra förekomsten av sillfiskeperioder före 900-talet även om sådana förefaller sannolika. Fr o m detta århundrade finns det säkra uppgifter i de norska konungasagorna (där benämningen "saga" helt enkelt betyder "berättelse"). Kusten utmed Skagerrak och Kattegat var en färdled av stor betydelse och Viken kom att bli ett viktigt landskap för den norske kungen och de norska stormännen. Kristendomen slog fast rot relativt snabbt och kyrkor av trä, kanske stavkyrkor, restes på många håll. Men själavård och gudstjänster förutsatte präster och tillgången på sådana var sannolikt i början begränsad.

50 - 70 år mellan varje sillfiskeperiod

Den första dokumenterade sillfiskeperioden varade under åren 971 - 1026. Givande sillfiske förekom också utmed den norska västkusten, vilket utnyttjades av en köpmanskår som tidigt byggde upp en försäljningsorganisation. Nästa period började 1083 och upphörde 1138. Även om tillgången på sill var stor så var befolkningen fortfarande liten och antalet fiskare med stor säkerhet begränsad. Vi vet dessutom inget om deras fiskeredskap. Att bygga fartyg däremot behärskade de. I slutet av denna period var Sigurd Jorsalafar kung i Norge (1103 - 1130). Han fick sitt tillnamn för att han gjorde en vallfärd till Jerusalem (Jorsala på fornnorska). Under hans tid fick Viken tack vare sillfisket ett mycket stort ekonomiskt uppsving och Kungahälla utvecklade sig till Nordens främsta handelsstad. Nu fanns det förutsättningar för att ersätta träkyrkorna med stenkyrkor som i flera fall har bevarats till vår tid t ex Naverstad, Skee, Svenneby, Bottna och Bokenäs. Andra har antingen rivits som de i Lommeland, Näsinge och Lur på 1860-talet, Tanum 1825, Tegneby 1891 och Ytterby (som inte revs men fick förfalla), vissa har byggts till eller byggts om som Svarteborg, Herrestad och Solberga. Dessa kyrkobyggen tyder på en nästan osannolik standardökning i det dåvarande Bohuslän. Sigurd Jorsalafar hade på sin pilgrimsfärd möjligen förstått att det gick att få avsättning för sill och sillprodukter på kontinenten. Hansan fanns ännu inte men tyska och holländska handelsmän kunde vara ypperliga affärspartner. Kanske dessa även tog med sig fiskare hemifrån. Kungen visste att det fanns pengar att tjäna. Utlänningarna skulle erlägga tull och detta måste ske så systematiskt som möjligt. Nu gällde det att anlägga tullstationer.

Från 1100-talets romanska kyrkor till 1800-talets "tegnérlador"

I förra avsnittet fick läsaren uppleva hur den sillfiskeperiod som tog sin början 1083 och avslutades 1138 kom att få Viken, vårt nuvarande Bohuslän, att blomstra, något som bevarade romanska stenkyrkor från denna tid fortfarande vittnar om. Under 1800-talet fick flera lämna plats för nya kyrkobyggnader. En bohusläning kan naturligtvis beklaga en dåtida brist på uppskattning av de medeltida templen men ibland var dessa i så dåligt skick att man inte ville kosta på ytterligare reparationer. I de flesta fall hade man faktiska skäl till nybyggen. Tack vare "freden, vaccinet och potäterna" ökade befolkningen undan för undan i hela landet. Att gå i kyrkan på söndagarna var mer eller mindre en samhällelig plikt. Eftersom de ofta små kyrkorna inte kunde rymma ett växande antal sockenbor ställdes man inför ett problem som det gällde att lösa. Man byggde nytt och stort. Dessutom med ljusa och luftiga interiörer. Lurs väldiga kyrka från 1862 fyllde vid denna tid ett behov. När biskop Carl Fredrik af Wingård 1825 besökte Tanum fann han dess kyrka "i ett högst förfallet skick i alla afseenden". Fem år senare kunde han inviga den nya. Kville kyrka imponerar i sin nutida gestalt. Men så rymmer den också 1 800 sittplatser. Göteborgs stadsarkitekt Strömberg besökte socknen i mitten på 1800-talet och konstaterade att den medeltida kyrkan var mycket bristfällig. Dessutom räckte dess 574 sittplatser på långa vägar inte till för den omfattande församlingen. Stala församling på Orust rev sin medeltida kyrka 1877 och byggde en ny i närheten. Under hundra år mellan 1750 och 1850 hade socknens invånarantal ökat från ca 640 till 2 119 personer. Redan 1858 beslöt stämman att riva den gamla och bygga nytt men det kom att dröja 18 år innan grundstenen lades och sedan gick det snabbt. Hösten året därpå stod kyrkan klar, stor och mäktig, även om den knappast kunde rymma alla ens då. Varje tid inrättar sig för de förhållanden som är aktuella. 1100-talets kyrkor passade dåtiden. 1800-talets "tegnérlador" byggdes i en tid då kyrkoherden även var statens förlängda arm och pressen på landsbygdsbefolkningen att gå i kyrkan var stark. Benämningen "tegnérlada" är f ö knuten till Esaias Tegnér som under sin biskopstid i Växjö stift förordade att ersätta de medeltida, ofta mörka kyrkorna med stora tempel, försedda med fönster som släppte in mycket ljus.

Varför tunnar fiskelägena av norr om Sotenäset och varför saknas de i Halland?
 

Efter denna utflykt tillbaka till Sigurd Jorsalafars tid. De skriftliga källorna om sillfisket är magra och det är mest på grundval av de effekter som blev resultatet som man kan dra slutsatser. När inföll fiskesäsongen och återkom den vid samma tidpunkt varje år? Hur förhållandena var på 1100-talet finns det osäkra uppgifter om. I regel varade den fyra månader, ibland kortare och ibland något längre. Långt senare, på 1500-talet, gick sillen till under den kalla årstiden, ungefär från Mikaeli eller Mickelsmäss den 29 september till fastlagssöndagen. Under 1700-talet försköts säsongen varje år allt längre fram, i början från sommaren till hösten, i slutet av perioden från närmare jul ända till vårvintern. Mot bakgrund av sådana variationer är det svårt att veta när sillfisket bedrevs för så långt tillbaka som för bortåt ett tusen år sedan. Vad som är säkert är dess förekomst. En annan fråga av intresse är var utmed kusten som sillstimmen drev in. Återigen har man säkra uppgifter från 1500-talet. Då brukade sillen följa havsströmmen från Skagen till Marstrand, där strömmen huvudsakligen vek av norrut men delvis också utbredde sig söderut. Vid Sotenäset lämnade strömmen kusten och gick västerut. Kan havsströmmen ha haft en oförändrad bana under seklerna före 1500-talet? I det första avsnittet i denna artikelserie nämndes ortnamn utmed bohuskusten där kungs- eller konungs- ingår. Det nordligaste belägget tycks vara i trakten kring Fjällbacka. Skulle sådana platser ha haft en funktion som tullstationer, något som ingen numera tvistar om, bekräftar de vad som nämndes om sillstimmen och havsströmmen. Visserligen uppstod det i synnerhet under 1700-talet flera mindre kustsamhällen norröver där fisket var huvudnäringen, men de stora bärkraftiga fiskelägena utvecklade sig från Sotenäset och söderut till skärgården utanför Göteborg. Söder därom saknas det fiskelägen enligt gammal definition.
 
Var sillfisket fritt för både norskar och utlänningar?

I det förra avsnittet antyddes att en kung som Sigurd Jorsalafar förutom det att han som affärspartner sannolikt hade tyska och holländska köpmän, även kunde ha givit sådana tillstånd att bedriva fiske. Detta mot bakgrund av befolkningens begränsade storlek utmed Viken. Långt senare, på 1500-talet, när väl den danske kungens hegemoni var oinskränkt i Norge, var det för utlänningar normalt förbjudet att deltaga i sillfisket. Men kungen kunde i enstaka fall bevilja detta av "synderlig Gunst og Naade". 1100-talets norska kungamakt kan inte jämföras med den danska på 1500-talet. Under det senare seklet hade en statsförvaltning byggts upp som syftade till att hävda kungens och statens intressen. Om tillgången på sill har varit konstant under fiskeperioderna genom tiderna men möjligheterna att ta den till vara begränsade, så bör det på 1100--talet inte ha varit omöjligt att situationen var den nämnda. Det viktiga för den norske kungen var säkerligen att ta upp så mycket i tullavgifter som möjligt.

Glommas utlopp satte stopp för sillstimmen norrut

I det förra avsnittet diskuterades frågan varför det aldrig uppkom fiskelägen i norra Bohuslän och i Halland. De stora, på fiske grundade samhällena ligger på rad vid bohuskusten från Sotenäset utmed Skaftö, Orust och Tjörn ned till Göteborgs skärgård. Sillstimmen följde den havsström som kom från Skagen och fortsatte mot Marstrand för att i huvudsak vika av norrut och i stort sett vid Sotenäset med huvudfåran på nytt vika av åt väst/nordväst. Enligt aktiva fiskare löper denna ström fortfarande i samma bana. En intressant fråga är om strömmarna har rört sig på samma sätt under gångna sekler. Eftersom de medeltida berättelserna om sillfisket talar om Viken, dvs nuvarande Bohuslän, tycks inga förändringar ha skett. En förklaring till varför sillen inte fortsatte norrut utmed hela bohuskusten lämnar forskare vid Göteborgs universitets oceanografiska institution. Utflödet från älven Glomma via Idddefjorden (för att använda det norska och riktigare namnet, eftersom det kommer av orten Idd) har sannolikt varit kraftigt. När det mött saltvattnet har resultatet blivit ett bräckt vatten av östersjökaraktär. Till det kommer motsvarande uppblandade vatten i Osloviken. Sillen har skytt det bräckta vattnet.
 
Säsongfiskelägen och strandsittarplatser

Det har tidigare nämnts att den bofasta befolkningen vid kusten under medeltiden var liten. Undantag finns dokumenterade i södra Viken. Sillfiskeperioderna däremot drog från inlandet folk som utnyttjade möjligheterna till goda förtjänster. Även om några årtal inte kan beläggas, får man utgår ifrån att det på flera ställen tillkom en bofast befolkning. Norska forskare hävdar att en tydligt yrkesbetonad fiskarbefolkning växte fram på öarna i havsbandet. I denna fråga är svenska kolleger mer försiktiga. Man brukar skilja på säsongfiskelägen, strandsittarplatser och hamnar. Strandsittarna var personer som var bosatta vid kusten och försörjde sig med hantverk, handel eller fiske. De var däremot inte samtidigt borgare i en stad, inte heller bönder eller jordägare över huvud. De som varje år under en sillsäsong kom tillbaka var inte strandsittare, eftersom de inte stannade kvar och inte var bosatta på orten. Svenska forskare menar att det utmed bohuskusten länge endast fanns säsongmässig bosättning med personer som tillfälligt begagnade grupper av bodar. Hunnebostrand är ett exempel på ett säsongfiskeläge; det är dokumenterat i tre av varandra oberoende källskrifter på 1580-talet. Det övergavs när sillen inte längre gick till. Men då Hunnebostrand var en strandplats under Hunnebo gård, utvecklades bosättningen där till ett strandsittarsamhälle. Under medeltiden anses fisket ha bedrivits som binäring från gårdarna vid kusten. Inte ens sillfiskeperioden 1419 - 1474 menar forskare ha givit upphov till strandsittarbosättningar.

Kungshamn på Sotenäset och Kungsviken på Orust tullstationer redan på 1300-talet?

Men de många mer eller mindre tillfälliga tullstationerna tyder på en väl utvecklad kunglig administration, på 1400-talet utgående från Köpenhamn, under seklet dessförinnan kanske från Sverige. 1300-talets sillfiskeperiod varade åren 1307 - 1362. Från 1319 var Norge i union med Sverige med Magnus Eriksson som gemensam kung. Han hade ärvt den norska kronan genom sin mor och valts till svensk regent. Bohus slott, som hade grundats 1308, hade ett gynnsamt läge och kom vid sidan av Tunsberghus, Tönsbergs slott vid västra Osloviken, att fungera som bas för Magnus Erikssons maktutövning. Det är värt att notera att Kungsviken på Orust nämns med detta namn redan 1423. Med kännedom om hur ett ortnamn kommer till, talar mycket för att Kungsviken har ett äldre förflutet. Att det är dokumenterat endast några år efter det att sillstimmen på nytt började välla in mot kusten, kan tyda på att det fungerade som tullstation även hundra år tidigare, detta i likhet med Kungshamn.
 
Håkon Håkonsson ville ha en ny transportled

1200-talets Norge har som portalfigur Håkon Håkonsson, kallad den gamle, kung 1217 - 1263. Hans hävdatecknare uppger att kungen särskilt räknade med att sillfisket skulle bli samhällets nya näringsfång. Han kom till dukat bord eftersom en sillfiskeperiod hade börjat 1195. Den tog slut 1250. Redan 1226 var Marstrand en samlingsplats för handelsfartyg som sannolikt hämtade saltad sill. Saltet importerades f ö från lüneburgområdet i norra Tyskland Marstrands vapen utformades med tre sillar. Öckeröarna kom genom fisket att få en så stor befolkning att det byggdes en kyrka.1234 lät Håkon Håkonsson av någon anledning flytta klostret i Tönsberg till Dragsmark. Det är oklart hur denna plats valdes. Även här har norska forskare haft sin uppfattning klar. Det skulle kunna bidra till att få till stånd en ny och säkrare handelsled över Bäve vid Byfjorden till Vänern i stället för den otillräckligt skyddade vägen över Kungahälla. Det rika sillfisket gjorde det nödvändigt med nya kommunikationsleder. Där kan Kungsviken på norra Orust ha spelat en viktig roll. Marieskogs kloster, som var det officiella namnet, kom inte endast att ha andliga funktioner. 1200-talets sillperiod upphörde inom få år efter det att klostret grundades men ledningen var väl förberedd inför1300-talets mer än 50-åriga ymniga fiske. Otvetydiga bevis på att klostret var involverat i sillfisket är Munkevig på Skaftö mittemot Gåsö. Ett liknande namn finns även ytterst på Stångenäset nära Lysekil. Namnen kan tyda på att klostret haft lekbröder engagerade i fisket med tillfällig bas på de två platserna, lämpligt belägna långt ute i havsbandet.

Förbindelser Dragsmarks kloster - Getviksund - Fiskebäckskil?

En forskare har nyligen i en skrift i förbigående ställt frågan om det kunde ha funnits ett samband mellan klostret i Dragsmark och kyrkan i Getviksund, som skiljer Bokenäset från Skaftö. Författaren till denna artikelserie skall i nästa och avslutande avsnitt ge fakta som stöder denna hypotes. Måhända att även Fiskebäckskil har klostret att tacka för sin tillkomst.
Dessutom görs en sammanfattning av bevis som kan stödja innebörden av rubriken på artikelserien.

Det förra avsnittet avslutades med en hänvisning till en forskare som nyligen ställt sig frågan om det kunde ha faunnits förbindelser mellan klostret i Dragsmark och kyrkan i Getviksund, en ort med samma namn som sundet mellan Dragsmark och Skaftö. I våra dagar används ortnamnet Oxevik mest. En följdfråga inställer sig. Skulle Fiskebäckskil kunna ha haft klostret att tacka för sin uppkomst?
 
Klostren inom Premonstratensorden hade en decentraliserad själavård

Klosteranläggningen grundades 1234 på initiativ av kung Håkon Håkonsson, kallad den gamle, som regerade åren 1217 - 1263. En sillfiskeperiod inföll mellan 1195 och 1250. Konventet i Dragsmark tillhörde premonstratensorden som hade skapats år 1121 i Prémontré i nordöstra Frankrike. Predikan och själavård blev den viktigaste uppgiften för prästerna. År 1184 fick orden påvligt tillstånd att inkorporera församlingar som låg i närheten av ett kloster. Därifrån ombesörjdes gudstjänster och den andliga vården i övrigt genom kaniker, prästvigda munkar. Bokenäs var hela medeltiden igenom ett annex till klostret i Dragsmark. "Munkedal" kan tyda på att även Foss och intilliggande kyrkor hade präster från Dragsmark. I och med att antalet donationer till ett kloster i form av lantgårdar ökade, anlades det också kapell eller kyrkor vid dessa som betjänades av en präst från klostret. På tyska skapades benämningen "Maierhöfer", dvs skördegårdar, för sådana klosterannex med egna präster. Hur många och vilka församlingar som var knutna till Dragsmark finns det få uppgifter om.
 
Anlade Dragsmarks kloster skärgårdskapell?

På den europeiska kontinenten fick premonstratensorden en snabb och stor utbredning. Så kom den till det dåvarande Bohuslän med ett näringsliv som förutom jordbruk baserades på fiske och inte vilket fiske som helst. Klostret i Dragsmark grundades mitt under sillfiskeperioden 1195 - 1250. Det behövde flera år för att bygga ut sin verksamhet men stod sannolikt väl rustat inför nästa sillfiskeperiod 1307 - 1362. Lyckligtvis inföll digerdöden först vid periodens slut men denna pest kom att decimera befolkningen under lång tid. Det är inte osannolikt att det var under denna sillfiskeperiod som lekbröder från klostret, dvs icke prästvigda munkar, deltog i fisket och långa tider bodde i skärgården med andlig betjäning från klostret. Munkevig på Skaftö mittemot Gåsö och en liknande plats på yttersta Stångehuvud skulle kunna ha fått sina benämningar vid denna tid. Gården Berg på Skaftö var f ö klostergods, dock osäkert från vilken tid. Klostret hade all anledning att utnyttja sillfisket som en viktig inkomstkälla. Uppfördes kyrkan vid Getviksund vid denna tid och kom en tullstation att förläggas dit? Skapades ett embryo till det senare Fiskebäckskil också då? Frågorna får förmodligen aldrig något svar men att Getviksund blev en motsvarighet till en lantlig "Maierhof" är troligt. Även efter reformationen i Norge 1537 kom där att finnas en präst till 1500-talets slut. Enligt uppgift skall dess kyrka ha rivits och byggts upp igen i Fiskebäckskil.

Läget för Dragsmarks kloster medvetet valt - ett led i Håkon Håkonssons strategi

Norska forskare har hävdat att Håkon Håkonsson på 1230-talet ville skapa en alternativ handelsled mot Vänern; istället för över Kungahälla en ny genom fjordsystemet i Lane härad norr om Orust via Byfjorden och Bäve. I detta skulle klostret ha ingått. Ingen har dock veterligen angivit på vad sätt. Det är därför på sin plats att göra en tillbakablick på 1200-talets geografi i Viken, dvs Bohuslän. Landet låg cirka tre meter lägre än i våra dagar. Den norske kungen satsade mycket medvetet på sitt projekt. Få i vår tid känner till att den bästa, kortaste och snabbaste sjöleden från Gullmarsfjorden till norra Orust under medeltiden gick i ett sund mellan Bokenäs och Dragsmark. Rester av detta finns fortfarande kvar. Sundet började vid det nuvarande Ässvik och mynnade via Knarreviks kile ut i Rörbäckskilen. Marken mellan småsjöarna Essviksvatten och Lövvikevatten utgjorde sundets botten. En blick på exempelvis en detaljerad bilkarta ger sammanhanget. Invid den sydvästra stranden av den breda och fortfarande mycket djupa Rörbäckskilen anlades klostret. Dess läge var således mycket strategiskt. Kungsviken rakt söderut bör som tullstation ha legat gynnsamt till. Kung Håkon Håkonssons nya transportled hade alla möjligheter att fungera väl.
 
Kungshamn och Kungsviken som ekonomiska centra under medeltiden

Svenska forskare som sysselsatt sig med den bohuslänska fiskelägesbygdens framväxt har i stort sett koncentrerat sig på 1500-talet och tiden därefter. Bristen på skriftliga källor dessförinnan är sannolikt en bidragande orsak. Denna artikelserie gör inte anspråk på leverera slutgiltiga bevis men har velat uppmärksamma möjligheten att beakta fakta som tillsammans kan ge intressanta svar. Tullstationer placerades inte förutsättningslöst. De skulle fylla en viktig ekonomisk uppgift. Namnet Kungsviken är belagt 1423 och bör vara betydligt äldre, detta i likhet med Kungshamn, och emanerar måhända från Håkon Håkonssons tid, i varje fall från seklet efter Båda har haft ett strategiskt läge som tullstationer under sillfiskeperioderna. Kungsvikens läge skulle ifrågasättas utan dess förbindelse med den nämnde kungens idé om en ny transportled för bl a sillen. Sillstimmen vände i stort sett västerut vid Sotenäs. Kungshamn bör med sitt läge ha varit en viktig tullstation och därmed ett ekonomiskt centrum i denna del av Viken. Klostrets placering får en förklaring i skenet av kännedomen om fartygsleden mellan Bokenäs och Dragsmark. Ävenså läget för Kungsviken.

Kommentarer från läsekretsen välkomna

Med förhoppning om att artikeln har ökat intresset för vårt landskaps medeltida förflutna, välkomnar jag kommentarer under min e-postadress:
sven.h.gullman@telia.com
Sven H. Gullman