THOMAS LINDKVIST
Bohuslän mellan vikingatid och medeltid.
Föredrag vid Bohusläns Gille, Stockholm, 23 februari 2007

Professor Thomas Lindkvist
Göteborgs Universitet

Bohuslän är ett ungt svenskt landskap. Under många århundraden var det en del av ett norskt rike; en egenskap som det delar med de mer nordliga Jämtland och Härjedalen. Freden i Roskilde 1658 blev en avgörande vändpunkt i Nordens historia. Den danske kungen tvingades då, efter sitt nederlag mot Karl X Gustav, att från sina länder för evigt avträda stora delar av sina riken till Sverige: Skåne, Blekinge och Bohuslän. Kungen, Fredrik III, var inte bara kung av Danmark utan även av Norge. Genom personalunion var Norge förenat med Danmark alltsedan slutet av 1300-talet. Roskildefreden innebar ett definitivt befästande av Sveriges militära överlägsenhet och – om än kortvariga – stormaktsställning i norra Europa. I Roskilde knäcktes en gammal dansk hegemoni och ersattes av en svensk.

Bohuslän övergick definitivt till Sverige och blev gradvis försvenskat. Inga allvarliga försök har därefter gjorts att återföra Bohuslän till Norge, varken av bohuslänningar, norrmän eller av några andra. Bohusläns norska tid är dock inte speciellt väl utforskad. Ur ett norskt perspektiv har man vanligen studerat landets historia inom de gränser som det hade under den tid då den nationella historieskrivningen etablerades och formulerades. Då var Bohuslän inte längre norskt.

Historien uppfattas gärna inom den sentida nationalstatens gränser. Historia som vetenskap etablerades under 1800-talet; det var också nationalismens århundrade. Historia blev vanligen historien om statens och nationens öden och utveckling. Ofta har det dock blivit en projicering bakåt av sentida förhållanden. Det förflutna, historien, hade en viktig funktion i det nationsmedvetande som byggdes upp under 1800-talet. Bohuslän har därför ibland fått en styvmoderlig behandling i den norska forskningen, liksom inom den svenska.

Bohuslän är ett ungt landskap i en annan mening. Det är faktiskt det yngsta landskapsnamnet inom det nuvarande Sverige. Namnet kommer från fästningen längst ned i söder, den som började uppföras som ett trähus 1308 under de strider som då rådde och som förmodligen snabbt byggdes ut till en stark och mäktig stenborg. Fästningar var under medeltiden inte bara militära stödjepunkter. De blev inte minst centralpunkter för den politiska makten och dess förvaltning. Bohuslän var alltså förvaltningsområdet, länet, som låg under Bohus. Men när Bohuslän dyker upp i det skriftliga källmaterialet för första gången i slutet av 1400-talet avsåg det bara den södra delen av det nuvarande landskapet. Men detta att namnet är ungt innebär ju inte samma sak som att landskapet har en gammal historia.

Bohuslän bestod under medeltiden av två olika områden. Och gränsen gick mellan Orust och Fräkne härad i söder och Lane härad i norr. Den norra delen var Ranrike. Det är ett namn med gamla anor och omtalas för första gången redan hos den gotisk-romerske historieskrivaren Jordanes vid mitten av 500-talet. Hans skrift om goternas historia är ofta åberopad och diskuterad i forskningen. Där finns den kanske första beskrivningen av förhållanden i Norden över huvud. Han räknar bland annat upp en rad stammar eller folk i Norden och bland dessa återfinns ranii, alltså invånarna i Ranrike. Vi får också veta att dessa ranii skall ha haft en berömd kung som hette Rodulf som anslöt sig till den ostrogotiske kungen Teoderiks följe. Hur det var med den saken och om denne den i skrift förste kände bohuslänningen är en historisk person vet vi faktiskt inte. Man kan dra slutsatsen att det i norra Bohuslän fanns ett gammalt ”rike”, som var raneras område. Man skall kanske inte föreställa sig en alltför avancerad politisk ordning i äldre tid; däremot att det har funnits en gemensam politisk samhällsordning som avgränsats mot andra enheter. De har själva betecknat sig som raner och brukat som beteckning Ranrike för sitt eget område. Ett liknande gammalt ”rike” är Romerike norr om Oslo.

Den södra delen av Bohuslän är från 1200-talet känd under beteckningen Älvsyssel. Det är ett rent administrativt namn; det är ett namn som pålats utifrån. Betydelsen är sysslan, dvs. förvaltningsdistriktet, vid älven. Inget gammalt ”rike” eller bygd som Ranrike är bekant från denna södra del av landskapet.

Bohuslän har alltså inte existerat som en gammal landskapsgemenskap; det har inte varit en gammal enhet. På andra sidan den gamla gränsen har det svenska Västergötland haft en helt annan grad av identitet. Där har under medeltiden en lokal aristokrati företrätt landet eller landskapets intressen. Västergötland har av sin elit ibland starkt markerats mot det svenska riket. Något motsvarande finns inte för Bohuslän.

Viken är en beteckning som ofta använts samlande för det nuvarande Bohuslän under vikingatid och medeltid. Men termen Viken har haft en skiftande och varierande innebörd. Ibland har den avsett ett större område som sträckt runt hela Oslofjorden.

Det nuvarande Bohuslän, där det under förhistorisk och tidighistorisk tid kanske funnits flera mindre småriken och enheter, blev under medeltiden en del av det norska riket. Det var under övergången från vikingatid till medeltid som rikena uppstod i Norden. Under vikingatid fanns inte de senare kungarikena som politiska enheter.

Områdena kring Kattegatt var i stället ett område där en rad kungar och andra mäktiga krigsherrar stred om makten. Det var en period då herravälde utövades framför allt till sjöss. Att ha en skeppsorganisation för att kunna genomföra krigiska expeditioner för plundring och tributkrävning, var det kanske viktigaste maktmedlet. Olika mer eller mindre temporära herravälden upprättades och utövades. En dansk hegemoni fanns under långa tiden och inte minst under slutet av 900-talet och början av 1000-talet. Kungar med säte på Jylland har stundom utövat kontroll över Viken och södra Norge och den nuvarande svenska västkusten.

Sven Tjugeskägg och Knut den store var danska kungar som upprättade välden som innefattade Norge, England och stundom delar av Sverige i början av 1000-talet.


Senare under 1000-talet, efter att Knut den stores välde kollapsade efter hans död 1035, har kungar i Norge byggt upp en hegemoni och som kom att innefatta det nuvarande Bohuslän. Det är dock en process som är känd endast fragmentariskt.

Konsolideringen och uppkomsten av ett rike skedde genom att vikingakungar konsoliderade ett herravälde över det egna området. De kungar som var mest framgångsrika i sina vikingaaktiviteter skapade genom plundringar, tributer och kontroll över handel de materiella resurser och den organisatoriska förmåga som kunde användas för att bygga upp ett stabilare herravälden i de egna länderna. Det var den utveckling som blev övergången till kungarikena och de tidiga staterna. I Danmark skedde denna utveckling tidigare än i de övriga nordiska länderna. Men efter det att det danska Nordsjöväldet kollapsade fanns möjlighet för ett mer stabilare och kontrollerande norskt kungaherravälde längs kusten.

Vikingatiden och övergången till medeltiden kännetecknas i Norden i politiskt avseende av det som brukar ha betecknats som rikssamling. I forskningen har diskuterats utifrån föreställningen att ett Norge och ett Sverige uppstod under en tid. Vad som är rikssamling och när det fanns riken är dock långt ifrån en enhetlig och rätlinjig process. Riksenande och rikssamling ska kanske huvudsakligen förstås som uppkomsten av mer territoriella välden. Det var en omvandling av den politiska makten. Kungarna kom att i större utsträckning basera sin ställning på kontroll över områden. Det gav möjligheterna att ta upp skatter, att uppbära böter och så vidare. Denna övergripande samhällsomvandling innebar också kristnade och uppbyggande av en kyrklig organisation. Denna kungamaktens kvalitativa omvandling innebar också att gränser kom att spela en allt viktigare roll. Herraväldena blev mer permanenta, och det var viktigt att avgöra vilka områden som tillhörde vilken kung och vilket rike.

Hur Bohuslän blev norskt är egentligen en fråga om hur norska kungar gradvis kunde utöva kontroll i området. Kontroll utövades dessutom oftast genom kungarnas rent fysiska närvaro och lyckades genomdriva sina krav. I den medeltida Norge framträder under medeltiden tre regioner som viktiga regioner eller centra för kungamakten, där de ofta uppehöll sig och där ett kungligt herravälde byggdes upp mer systematiskt och genomgripande; det var Vestlandet, Trøndelag och Oslofjordsområdet, dvs. Viken. Det nuvarande Bohuslän förefaller framför allt mot slutet av 1000-talet och början av 1100-talet ha dragits in som del av den norska kungamaktens centrum.

Kungahälla längst ned i söder i landskapet framträder från åtminstone början av 1100-talet som ett viktigt kungafäste, ett av de viktigaste i Norge och en uppehållsort för norska kungar. I en beskrivning – av angelsaxaren Orderic Vitalis – från ca 1135 omtalas att Norges viktigaste städer var Trondheim, Bergen, Tønsberg, Oslo, Sarpsborg och Kungahälla. Fyra av de sex viktigaste städerna låg alltså i Viken. Men troligen fanns det en handelsplats där redan under vikingatiden, eller vid Göta älvs mynning. Det finns omtalat att den norske kungen Magnus den gode mötte den skånske hövdingen Sven Estridsen, systerson till Knut den store, och mottog hans troskapsed, öster vid Älven. Detta är omtalat i en skaldedikt. Kungahälla, eller snarast området vid Göta älvs mynning, var platsen där kungar möttes.

I början av 1100-talet ingår Bohuslän definitivt i de norska kungarnas politiska centrum. År 1101 hölls ett möte mellan kungarna i de tre nordiska rikena, danske Erik Ejegod, svenske Inge och norske Magnus Barfot, där avsikten var att reglera gränsförhållanden, närmast troligen vilken kung som skulle ha rätt till skatter och annat.

Kungahälla blev en markering för den norska kungamakten, symboliskt placerad längst ned i söder. Under denna tid har kanske Kungahälla inte varit en stad i den meningen att det var handelsplats och varuproduktionsort. Den var mer ett politiskt centrum och markering. Det var framför allt under kung Sigurd Magnusson (ca. 1090-1130) som Kungahälla blev en markering för den norska kungamakten. Kungen hade varit på en krigisk pilgrimsfärd till det Heliga Landet; därav fick han tillnamnet Jorsalfar (Jerusalemsfararen). Där hade han förvärvat en mycket helig relik, en del av Kristi kors, och denna placerades i Kungahälla. Den hade en stor betydelse, möjligen som en såväl påtaglig som symbolisk gränsmarkering.

Kungahällas roll som kunglig ort skedde också under en period då det norska väldet vände sig mer mot Östersjön. Till följd av att motståndet i väster, på de brittiska öarna och i det frankiska riket blev starkare kom plundrings- och tributkrävningsexpeditioner att vända sig söderut och in mot Östersjöregionen. År 1043 hade den norske kungen Magnus Olavsson plundrat det vendiska Jomsburg vid Odermynningen. Kung Sigurd kom att 1123 leda ett plundringståg, den så kallade Kalmare ledung, som innefattade plundringar i Småland. Denna Kungahällas centrala roll för den norska kungamakten fick dock ett abrupt slut genom vendernas plundring 1135, då även reliken bortfördes. Som handelsplats kom dock Kungahälla att hämta sig under 1200-talet. Kungahälla att hämta sig under 1200-talet. Och under mitten av 1200-talet var Kungahälla en vanlig uppehållsort för den norske kungen Håkon Håkonsson.

Det har påpekats, av Jón Viar Sigursson, att det var under perioder med svag dansk kungamakt som norska kungar markerade sitt revir i Bohuslän. Det blev en central del för att hävde den norska kungamakten.

Man kan också se grundläggandet av kloster, augustinerklostret Kastella vid Kungahälla i slutet av 1100-talet, Dragsmark av premonstratenserorden troligen före 1260, och franciskanerklostren i Kungahälla och Marstrand under andra hälften av 1200-talet, som ett uttryck för den norska kungamakten och kyrkan att markera Bohuslän som sitt område. Augustinerklostret i Kungahälla hade grundlagts av ärkebiskop Øystein och kan ses som en markering av den norska kyrkoprovinsens överhöghet i detta gränsområde.

I början av 1100-talet, om inte tidigare, kan Bohuslän sägas vara en del av Norge i den meningen att området utgjorde en del av de norska kungarnas politiska centrum.

Men samhällsomvandlingen innebar också att kungars krav på prestationer och skatter gjorde sig gällande. Hur ett område eller ett lokalsamhälle inrangerades i ett rike var en långsam och komplicerad process. Territoriella indelningar kan säga en del om utvecklingen i ett område. De indelningar som är kända från medeltiden och framöver har haft en roll för administration, för att vara uppbördsområden för skatter och skyldigheter. I stora delar av södra Skandinavien var häraden en grundläggande enhet som tingsgemenskaper och för fördelning av skatter och andra skyldigheter till en överhet. Häradena kunde ofta utgöra naturliga bygdegemenskaper som inrangerades i en framväxande statsmakt, men de kunde också vara reglerade av en överhet.

Den grundläggande indelningen i Bohuslän var dock i så kallade skeppsredor. Detta gäller för båda delarna av landskapet. Och det nuvarande Bohuslän är från medeltiden känt som indelat i 16 skeppsredor, vilka i allt väsentligt motsvarar de senare häradena. En skeppsreda hade sitt ursprung i fördelningen av ledungsskyldigheten. Ledungen var skyldigheten att bidra till kungens sjöburna krigsmakt med skepp, manskap, proviant och utrustning. Ledungen som är känd som en betydande kunglig rättighet i alla de nordiska kungarikena har ofta diskuterats i forskningen. Inte minst oklart är när kungarna kunde börja kräva denna skyldighet; däremot har ledungen med tiden övergått till att bli en skatt. När kungamakten inte hade behov av det militära uppbådet omvandlades den till prestationer av skilda slag som utkrävdes av skeppsredorna.

I sagan om den norske kung Sverre skildras hur denne vintern 1199-1200 krävde ledung av bönderna. Men den ledungen hade då karaktär av skatt. Det vanliga var nämligen att ledungen inte utgick som en militär prestation. Istället krävde kungen en skatt. Ledungsskatten kom att i Norge, liksom i Sverige, bli en av de viktigaste reguljära skatterna. En grupp av bönder skulle prestera en viss skatt, formellt för att försörja en krigare under ett år. Denna kung Sverres skatt på våren år 1200 ledde emellertid i Viken till att bönderna öppet visade sitt missnöje och gjorde uppror.

Under slutet av 1100-talet och under 1200-talet har kungamakten i Norge gradvis och under delvis krigiska förvecklingar stärkt och byggt ut sin maktställning. Under denna process, då det utvecklades en form av rudimentär statsmakt, har kungamaktens befogenheter stärkts. I detta ingick inte minst att skattesystemet introducerades och permanentades.

Det mesta tyder på att den territoriella indelning som vi finner i det medeltida Bohuslän i skeppesredor var sen och pålagd utifrån. I sig finns en diskussion om vad som fanns dessförinnan. En del forskare, inte minst den norske historikern Edvard Bull har i en grundläggande studie hävdat att skeppsredorna ersatte en äldre häradsindelning. En annan tolkning är att det fanns mer eller mindre naturliga bygder som av kungamakten inrangerades i ett nytt system. Den förklaringen ger Erik Lönnroth i sin skildring av Bohusläns medeltid. Skillnaden mellan dessa förklaringar ska kanske inte överdrivas. Tolkningen ligger nära till hands att ett mer påtagligt och för lokalsamhället påträngande administrativt system pålagts av kungamakten och att detta skett under sent 1100-tal och tidigt 1200-tal.

Ledungen som en militär prestation har i Norge troligen haft sitt centrum och utvecklats tidigast i Vestlandet och kanske även i Trøndelag. Det var där som baserna oftast fanns för kungarnas krigståg till sjöss. Denna form av prestation förefaller dock inte ha utgått som militär skyldighet från Bohuslän; det finns ingenting i de i sig sparsamma källorna som tyder på det. Ledungen var framför allt en skatt, vilket tyder på att denna prestation för kungamakten infördes senare än i de övriga centrala regionerna.

Gränser blev viktigare med kungars närvaro och med uppkomsten av ett system som innebar att skatter, avgifter och andra skyldigheter skapades förutsättningar för att uppfattade rikena som territorier. Gränsen mellan Norge och Sverige etablerades gick genom för medeltida förhållanden mycket tättbefolkat område. Gränserna mellan rikena gick annars ofta i skogsområden som var föga uppodlade. Göta älv var dock en viktig kommunikationsled. Framväxten av städer som det svenska Lödöse och det norska Kungahälla visar också att denna gräns gick genom ekonomiskt betydelsefull region.

Alla de borgar som uppfördes i regionen visar också på att den blev en viktig gränsregion. Ragnhildsholmen anlades vid mitten av 1200-talets mitt som den sydligaste av den norska kungamaktens militära fästen. Senare kom den att ersättas av Bohus. Den svenska sidan befästes med borgarna Lödöse, Lindholmen, Gullberg och Älvsborg. Etableringen av de så kallade skatarna, dvs. den norska enklaven på den västgötska sidan mitt emot Bohus, och den svenska enklaven på den norsk-hisingska vid Göta älvs utlopp, skedde före 1300-talet. Det var i södra Bohuslän en för medeltida förhållanden synnerligen detaljerad gräns, som inte direkt följde naturliga sträckningar utan hade till syfte att garantera en norsk möjlighet till kontroll över trafiken på Göta älv norrut från Bohus, liksom en svensk över älvmynningen.

Riksgränserna uppkom alltså gradvis och reglerades under 1100- och 1200-talen. Det var för övrigt i början av 1200-talet som den västsvenska korridoren mot Västerhavet tillkom. Tidigare hade området med Askims och Sävedals härader legat under dansk överhöghet, men förmodligen har den svenska kungamakten under interna danska stridigheter kunnat lägga beslag på det området. Gränserna var osedvanligt väl reglerade.

Trots detta var riksgränserna inte något fast och orubbligt under medeltiden. Det gäller allra minst riksgränsen i södra Bohuslän. Genom olika politiska förvecklingar och uppgörelser kunde mer eller mindre temporära uppdelningar av riken uppstå. Detta gäller i synnerhet under slutet av 1200-talet och 1300-talet. Norra Halland, det bohuslänska Älvsyssel, Västergötland med Dal samt Värmland ingick i det separata rike, som upprättades under brödrastriderna i Sverige efter freden i Helsingborg 1310. Hertig Erik, som var i uppror mot sin storebror kung Birger skapade där ett eget politiskt välde; ett välde som hade en strategiskt viktig position mitt i Norden. Här fanns hypotetiskt möjligheterna till ett mellannordiskt eller ett västsvenskt rike. Men den politiska utvecklingen medförde att det blev en kortvarig politisk konstellation. Senare under en stor del av Magnus Erikssons regeringstid, liksom under Kalmarunionen var Sverige och Norge förenade under samma regent. Under framför allt 1300-talet var området runt Göta älvs mynning säte för en betydande politisk makt med borgarna Varberg, Lödöse och Bohus som betydelsefulla politiska och därmed delvis kulturella centra i olika gränsöverskridande politiska konstellationer.

De sentida nationalstaterna som förklaringsmatris leder till att gränserna kan uppfattas anakronistiskt, liksom beteckningar som norsk, svensk och dansk. Gränserna kunde ha blivit annorlunda. Ett ”mellannordiskt” eller ”västsvenskt” rike kunde exempelvis ha uppstått, gränsen mellan Ranrike och Älvsyssel kunde ha blivit en riksgräns.

Gränser kan ändras genom krig och freder, genom olika dynastiska allianser och förvecklingar. I det område som nu utgör Västsverige har gränser dras upp av skilda politiska skäl. Dock skall man inte förringa att det var under den tidiga medeltiden som gränser mellan biskopsdömen och kungariken drogs upp. Hela det senare landskapet Bohuslän kom under biskopsdömet i Oslo och under den norske kungens välde. Av dessa två samhällsmakter brukar historiker ofta uppehålla sig vid kungamakten. Men kyrkan var en viktig faktor i skapandet av identiteter under medeltiden. Det var när Norge blev en egen kyrkoprovins inom den katolska kyrkan 1153 med en egen ärkebiskop i Nidaros som Norge var ett rike som verkligen var integrerat i den europeiska kulturkretsen, den kulturkrets där tillhörigheten till den västliga katolska kyrkan var den avgörande gemenskapen. Det nuvarande Bohuslän kom att ingå i Oslostiftet och därmed kyrkoprovinsen Nidaros. Det var de kyrkliga gränserna och administrativa strukturerna som var de mest sega. Trots riksdelningar och temporära gränser förblev det medeltida Bohuslän norskt, men kanske mer tack vare ärkebiskopens överhöghet än kungens.